Det låter mycket, eller hur? Idag är det exakt 170 dagar sedan Alex dog och det knepiga är att det känns som att allt hände igår. Det var igår jag fick det där samtalet som skulle komma att förändra hela mitt liv för all framtid.
Jag minns att jag blev helt ställd, vad fan skulle jag göra nu?
Allt kändes bara som ett elakt skämt tills det gick upp för mig att det Mattias sa faktiskt var sanning. Jag kommer aldrig glömma vars jag var eller vad jag gjorde just den stunden. Den dagen kommer föralltid att finnas inpräntad i min hjärna.

Alex, vi var inte världens bästa kompisar men vi kom varann mycket nära. Du förstod dig på mig som många andra inte gör och du accepterade mig för den jag var. Du lärde mig en massa saker och jag kommer aldrig glömma det. Alla skratt, tårar och våra långa flummiga telefonsamtal, allt kommer jag att minnas. Du var en av mina närmsta killkompisar och det är du fortfarande.
Kommer du ihåg när jag mådde dåligt och du åkte från Sundsvall mitt i natten endast för att trösta mig? Eller den gången jag låg på sjukhus över dagen och du satt bredvid mig hela tiden och höll min hand? Jag trodde aldrig att jag skulle få den chansen att lära känna en sån underbar person som du var. Du var verkligen sänd från ovan.


Du finns i mitt hjärta. Föralltid min underbara vän, föralltid..

Man vet inte vad man har förrän man förlorar det.